new york i love you,
but you're bringing me down

jag tänkte äntligen försöka skriva lite om något av det mest magnifika jag någonsin upplevt, inte bara musikväg utan över huvud taget fast jag vet inte ens vart jag ska börja.
kents turnépremiär på peace & love-festivalen var mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.
att säga att dom öppnade med stenbrott (vilket ingen som läser den här bloggen har missat förstås) säger en hel del.
trodde inte mina öron (nej på riktigt, jag trodde inte mina öron, hamnade som i trans) när jag kunde utskilja slingan i början.
när sedan skynket rasade och dom stod där på den stora scenen, mitt i den bäcksvarta natten var det verkligen som att hela peace & love-festivalen slutade att existera och det enda som återstod var den stora scenen, kent och ett stort folkhav som musiken i varje ton.
och jag överdriver inte.
låtlistan var dessutom som tagen någon forumgalnings våtaste dröm. ingen kommer att tro dig, blåjeans, oprofessionell, nya remixen på vy från ett luftslott som funkade grymt bra. att dom sen valde att spela en helt ny låt, håll ditt huvud högt var enormt. och overkligt. så otroligt bra, så otroligt stort och så starkt. jag förstod varför jag älskar kent mer än jag någonsin förstått förut och jag grät mer än jag någonsin gråtit till musik och jag kände saker jag aldrig känt förut.
och jag överdriver inte den här gången heller.
tack för det här, tack för att ni förstår.