new york i love you,
but you're bringing me down

Hur kan jag förlåta allt det som gjort så ont?

Tjena, jag har kollat i Per Sinding Larsens blogg rätt mycket på sistone eftersom att Stjärnorna i Psykbunkern visas där och jag tycker att hans blogg är så rolig och intressant på sina håll. Jag vill också ha en sån blogg, hur gör man för att få en sån rolig blogg? Jo, till att börja med måste man ha ett sånt intressant liv. Jaha, synd för mig, det blev inget.
Dessutom måste jag hitta ett ställe att lägga ut min blogg så folk kan läsa den. Jag har tagit bort den från alla ställen där jag hade den förut, dvs bilddagboken och kentforumet, haha. Vi får se.

I alla fall nu lyssnar jag på MGMT för första gången eftersom kent påstår att dom ska vara så otroligt bra. Dom är bra.

Nu har jag till och med lyckats skriva ett inlägg på riktig svenska, vad tror ni om det? Det gör nästan att min blogg är värdig en plats i min signatur på kentforumet igen.

jag tänkte äntligen försöka skriva lite om något av det mest magnifika jag någonsin upplevt, inte bara musikväg utan över huvud taget fast jag vet inte ens vart jag ska börja.
kents turnépremiär på peace & love-festivalen var mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.
att säga att dom öppnade med stenbrott (vilket ingen som läser den här bloggen har missat förstås) säger en hel del.
trodde inte mina öron (nej på riktigt, jag trodde inte mina öron, hamnade som i trans) när jag kunde utskilja slingan i början.
när sedan skynket rasade och dom stod där på den stora scenen, mitt i den bäcksvarta natten var det verkligen som att hela peace & love-festivalen slutade att existera och det enda som återstod var den stora scenen, kent och ett stort folkhav som musiken i varje ton.
och jag överdriver inte.
låtlistan var dessutom som tagen någon forumgalnings våtaste dröm. ingen kommer att tro dig, blåjeans, oprofessionell, nya remixen på vy från ett luftslott som funkade grymt bra. att dom sen valde att spela en helt ny låt, håll ditt huvud högt var enormt. och overkligt. så otroligt bra, så otroligt stort och så starkt. jag förstod varför jag älskar kent mer än jag någonsin förstått förut och jag grät mer än jag någonsin gråtit till musik och jag kände saker jag aldrig känt förut.
och jag överdriver inte den här gången heller.
tack för det här, tack för att ni förstår.

vet inte vad jag förväntade mig när jag stod och väntade på att sex pistols skulle börja. något ganska vilt och galet tror jag.
hade inte förväntat mig några punkare iaf och några punkare såg jag inte heller till, fast vad vet jag.
blev ett galet tryck när dom väl började spela och trycket verkade göra publiken utmattad och totalt oförmögna att göra något annat än stå på benen. så kändes det åtminstone där vi stod pressade mot kravallstaketet.
människor blev överbärda hela tiden, vakterna verkade inte få en lugn stund. klarade mig ganska bra förutom att det blev lite svårt att andas ibland.
själva sex pistols var väl kanske inte så mycket att se. vet inte hur deras spelningar brukade se ut back in the days om man säger så fast antar att det var betydligt mer än såhär. johnny rotten såg ut som en liten skogsmulle och visst han var charmig fast inte mycket mer. blev uttråkad och utmattad ganska snabbt. väldigt enformig musik, trodde att alla låtar var anarchy in the uk, haha.
blev lite irriterad på johnny rottens evig tjat om att han inte kunde känna vår energi. även om man råkar vara punkare från 70-talet borde det väl inte vara helt omöjligt att se att vi inte hade någon energi kvar. tycker han kunde ställt sig där själv och se hur länge han orkade. förmodligen skulle han få en hjärtattack ganska snart

v