new york i love you,
but you're bringing me down

vet inte vad jag förväntade mig när jag stod och väntade på att sex pistols skulle börja. något ganska vilt och galet tror jag.
hade inte förväntat mig några punkare iaf och några punkare såg jag inte heller till, fast vad vet jag.
blev ett galet tryck när dom väl började spela och trycket verkade göra publiken utmattad och totalt oförmögna att göra något annat än stå på benen. så kändes det åtminstone där vi stod pressade mot kravallstaketet.
människor blev överbärda hela tiden, vakterna verkade inte få en lugn stund. klarade mig ganska bra förutom att det blev lite svårt att andas ibland.
själva sex pistols var väl kanske inte så mycket att se. vet inte hur deras spelningar brukade se ut back in the days om man säger så fast antar att det var betydligt mer än såhär. johnny rotten såg ut som en liten skogsmulle och visst han var charmig fast inte mycket mer. blev uttråkad och utmattad ganska snabbt. väldigt enformig musik, trodde att alla låtar var anarchy in the uk, haha.
blev lite irriterad på johnny rottens evig tjat om att han inte kunde känna vår energi. även om man råkar vara punkare från 70-talet borde det väl inte vara helt omöjligt att se att vi inte hade någon energi kvar. tycker han kunde ställt sig där själv och se hur länge han orkade. förmodligen skulle han få en hjärtattack ganska snart

v